Hur som helst, Igår var vår sista dag i Santa Barbara och USA för den här gången. VI började dagen tidigt för att utnyttja den till fullo. Klockan 8:00 skulle vi ses på Cajun Kitchen och äta frukost. Vi kan konstatera att det blev en lyckad och otroligt god frukost trots att deltagarna från Simons hus kom 45 min sent. Vi tog farväl till några personer som skulle iväg på ett surfläger under helgen och fortsatte dagen på stranden. Temperaturen i luften var perfekt och vi låg och solade i någon timme innan Tamako anslöt (hon hade tagit en välbehövd sovmorgon). 

Vi tog oss till kayakuthyrningen där vi fyra sjösatte två kayaker och begav oss ut i hamnen. Vi kayakade ut på öppet vatten och åkte sedan under piren där vi båda fastnade i fiskelinor från fiskarna som argt blängde ner på oss. Plötsligt kom två sälar upp ur vattnet och alla blev otroligt förvånade. En man på bryggan ville locka till sig sälen och slängde en av hans mindre fiskar ner i vattnet. Men fisken hamnade inte i vattnet utan på Simon och i hans kayak. Simon skrek som en liten baby och hela bryggan inkl. Hanna skrattade hysteriskt. Simon slängde fisken så fort som möjligt fisken i vattnet och paddlade snabbt iväg. Efter kayakingen tog vi en glass och gick ut till en strand som vi sätt under turen. Från stranden såg man hela Santa Barbara och vi passade på att ta hoppbilder:


Efter all sol så passade vi på att köpa mat till resan hem och gåvor till nära och kära. Middagen åt vi på ”In-n-out” vid en motorväg, inte charmigt men super amerikanskt och vi fick nog i oss 2000 cal under en måltid men somnade gått med en del av USA i vår magen. Gott var det i alla fall.

Nu ska vi precis gå vårt plan. Mer inlägg och saknade bilder kommer upp hemma i Sveadala. Vi vill inte hem.

Igår skulle jag på surfing. Jag hade lovat mig själv att surfa under denna resa och tog dagen till akt att göra det. Tidigt på eftermiddagen så hämtar Cao oss vid skolan. Han körde oss runt i säkert en timme innan han med sitt vana öga bestämde sig för en plats att surfa. Alla fick sina våtdräkter och min var minst sagt tajt, men man kände sig ungefär hälften så smal med den på. Vi började på land. Stretchade, och gick igenom de tre övningarna vi skulle genomföra. De två första innebar att man skulle göra typ "uppåtgående hund" åpå brädan medan man surfade på vågen och i den sista övningen skulle man ställa sig upp. Sedan praktiserade vi detta i vattnet under ungefär två timmar med dågra pauser. Cao, som är en gud inom surfing stod på botten och puttade iväg oss in i vågen. När det kom stora vågor dök han igenom dem likt en fisk och gav oss alltid uppmuntran och lovord.









Jag kommer vare sig glömma Cao eller min fantastiska grupp. Surfa är något jag MÅSTE göra igen!

/ Simon Brobäck

Idag startade jag min dag genom att träna, vilket förmodligen var den första gången sen i vintras. EF anordnade yoga i parken och såklart skulle stela Simon ansluta sig till den lilla men tappra skaran som utövade aktiviteten.

Jag har nog aldrig varit med om ett lika skönt yoga pass. Solen låg på, vinden blåste, fåglarna sjöng och en man spelade gittar ett stenkast från där vi var. Lederna mjuknades upp och jag kände mig tillslut som en riktig guru! Var nog länge sedan jag kände mig så tillfredsställd av träning och det kommer inte alls vara lika kul att träna hemma i Svedala.

Efter träningspasset satte jag mig, nästan bredvid alla uteliggare, tog av mig tröjan och solade mig. Nu när vi bara har 3 dagar kvar måste jag maximera min stektid och tar nu varje tillfälle för att visa mina bleka kropp inför solen.

Hanna, Misa, Caroline, Juliette och Tamako anslöt och vi tog bussen till vad som sades vara Santa Barbaras bästa mexikanska restaurang. Hanna som var SÄKER på vägen lotsa os helt fel, medan jag inte vågade argumentera. Tillslut kom vi till restaurangen i Santa Barbaras spanska kvarter och blev inte besvikna! Jag fick en underbar "Tacos" som var den bästa jag någonsin ätit under mitt 17 år långa liv. Se bild nedan:




Efter denna måltid såg jag och Hanna att tiden var knapp. Vi skulle inte hinna till vår första lektion och Hanna utbrister "Vi skiter i den". Jag som hela veckan argumenterat för att skippa dessa lektioner ser förvånat på Hanna som börjar lösgöra sig från Sveriges tvångsmässiga strikta beteende. Någon minut senare så börjar hon till och med prata om att strunta i den sista lektionen (av tre) och gå till stranden, vilket jag verkligen välkomnade.

Vi åkte mot skolan, för vi skulle ju dit på 1 av 3 lektioner, och passade innan denna lektion på att gå på toa på det stora varuhuset Nordstoms som har underbara toaletter (ett separat inlägg kommer). Jag sitter och väntar medan Hanna gör "sitt" inne på toan.

Ut från toan kommer Hanna med ett leende på läpparna. "Jag tycker faan att vi ska skita i skolan idag" utbrister hon med glädje i rösten. Efter fyra dagars tjat så hade hon mer en bara gett efter, hon ville verkligen skippa skolan. "Gå lite YOLO liksom" säger hon och tar snabba steg ut från varuhuset.

Så YOLOig var hon inte. För precis när vi lämnar varuhuset så ska hon bara prova åtta par jeans, ringa sin mamma två gånger för överföring av pengar och ha problem med kortet så kan vi gå vidare och ta bussen mot Butterfly beach.

Vi går av vid en suspekt station, tar oss under en ännu suspektare tunnel under motorvägen. Men när vi stapplar oss upp från tunneln tror vi att vi kommit till himmelriket. Här hade vi gärna bott, i detta mysiga lummiga område! Här är några bilder på husen:

Notera Grissamlingen

Stranden var smal, och supermysig. Vi låg mitt bland ett hav av hundar. Hanna blir såklart blöt och sandig av alla hundar som konstant springer kring henne. Hon har inte heller några badkläder med sig utan får ligga och sola hela tiden utan att svalka sig.





Efter ett tag så börjar vi ta oss hemåt och kommer efter en svettig busstur tillbaka till våra hem!

/ Simon Brobäck

Vad mer kan vi göra för att bli riktiga amerikaner? Tror vi har gjort allt man kan. Jag förväntar mig ett Green Card på posten så fort jag kommer hem. Igår var det alltså dags för vår efterlängtade baseballmatch. Simon har redan skrivit ett inlägg om detta så jag tänkte bara slänga in lite bilder och en video, enjoy! 

Igår var vi på basebollmatch för första gången i våra liv. Oj. Vilken stämning det var på Dodgers Stadium i centrala Los Angeles igår kväll när Dodgers vann över Washington Nationals. Men vägen dit var inte bra smärtsam för spelarna utan också för oss. Vilken JÄVLA busstur vi hade dit kan ja säga. Vi satte oss längst bak i bussen (eftersom det fanns plats där) och kunde snabbt konstatera varför det fanns plats där, värmen.

Den minst sagt stora kvinnan som körde oss idag hade inte lyckets få på ACn innan vår resa och det var kokhett (minst mellan 40-45 grader). Dock så fick vi ta några snabba turer fram till förarhytten där det nog var 15 grader. Jag har nog aldrig svettats så mycket i hela mitt liv och både skjortan och undertröjan var genomblöta när vi efter många bilköer kom fram till LA.

Vi kom fram i god tid och köpte ganska snabbt mat efter att vi kom in. Självklart skulle vi ha hotdogs eftersom att vi ville uppleva den autentiska amerikanska upplevelsen. Det var verkligen en riktig folkfest där alla var med. Vi hade tagit med oss Tamako och hennes Japanska kompis, vilka försökte förklara för oss hur spelet gick till.


Baseboll är tydligen väldigt populärt i Japan också. Vi skrek, hurrade men tog nog mest selfies under matchen. Under alla små pauser hade de alltid en liten 2 minuters "show" där hela publiken var med och skrek. Otoligt roligt! Såklart hedrade de också matchens "Military Hero" och sjöng national sången, vi är ju i USA for god sake!

Efter detta sprang vi snabbt till bussen för att få de kallaste platserna men misslyckades då några mindre genanta damer tog sätena. Dock så hann vi springa till slutet av parkeringen och jag han ta denna otroliga bild:








/ Simon Brobäck

Jag började min morgon klockan tio på Santa Barbara Zoo. Med mig hade jag Misa och Caroline som bor i min familj och vi lyckades ta oss fram till Zooet efter många felläsningar på kartan. Zooet var fint, inte så stort, men verkligen charmigt. Med olika sektioner för stora som små djur.

Idag hade vi skola på förmiddagen och passade på eftermiddagen passade vi på att besöka den lilla studentstaden Isla Vista som ligger några mil från Santa Barbara. Vi tog express bussen till Isla Vista och gick av på en mycket ödslig station. Från denna station gick vi ner till vad som skulle vara Isla Vistas strand. Denna strand var väll inte ful på något sätt men inte någonting att skriva hem om. En smal strand utan vidare badmöjligheter. Isla Vista är en stad med tvåvåningshus som innehåller lägenheter av den lägre standarden. Den bästa resturangen heter Dejavú och gatorna är kala. Vi var INTE imponerade efter att ha tillbringat två veckor i underbara Santa Barbara.




Precis innan denna vi kommer ner till denna strand något form av skoskav som bara blir värre. Väl vid strander upptäcker Hanna till sin förskräckelse att det inte är skoskav; det gör ont inne i foten. Hon tar nu av sig skon och kommer från och med denna tidpunkt halta fram genom Isla Vistas gator. Efter olika tekniker när det gäller skopåsättning och gångstil så inser hon att det är lönlöst. Hon tar på sig skon och vi beger oss till bussen som ska ta oss till UCSB som är det gigantiska universitetet. Där hinner vi inte gå länge innan det börjar verka i hennes fot igen. Vi sätter oss ner på en bänk och analyserar de få ungdomar som besökt skolan denna sommardag.




Sammantaget kan man säga att Isla Vista lämnade mycket att önska, och att universitetet ser ut som någonting byggt i Nordkorea. Men att människorna och atmosfären var mycket trevlig. Man ska dock aldrig vara utan sko i Isla Vista

/ Simon Brobäck

Idag begav sig Simon iväg på stor shopping! Camarillo Premium Outlets, där allting finns. Jag bestämde mig för att stanna hemma, då jag inte har något större behov av kläder och,  om jag ska vara ärlig, rätt så åtstramade ekonomisk resurser. Hur som helst, jag spenderade min dag med min kära rumskamrat, Tamako som om jag får säga det själv jag har kommit väldigt nära med. Känns inte alls kul att lämna henne om en vecka. Efter idag känns det också ännu jobbigare än tidigare att lämna Santa Barbara. Synd att jag inte gjort det jag gjorde idag tidigare...

Vi började dagen med en rejäl sovmorgon. Patricia smög sig in och sa att hon gjort pannkakor till frukost och att det var bara att ta för sig. Detta är något hon gör varje helg, vilket är väldigt snällt och gulligt av henne. Problemet är bara att de är fullständigt fruktansvärda. "Kirklands Buttermilk Pancake Mix". Det är alltså pulver som hon blandar ut med vatten. Jag och Tamako ler stort mot Patricia och säger "Ahhh, nice very good!!!" Så fort hon lämnar rummet tittar vi på varandra med förskräckta ögon. "Vad ska vi göra?" Patricia lagar vanligtvis väldigt god mat... problemet här är väl att hon inte lagar den. Patricia kommer in och meddelar oss att hon ska åka iväg till affären (kanske för att köpa mer pancake mix? Vem vet?). Vi tar oss ut i köket, tar varsin tugga på varsin pannkaka  och skär den sedan i små bitar och slänger den i sopptunnan. Vår tro är att hon inte ska märka pannkakan om den ligger i bitar i sopptunnan. Vi bestämmer oss snabbt för att ta oss till IHOP och få i oss lite riktiga pannkakor! Ni kan själva se Tamako's lycka över sin breakfast combo: